ANNA ERIKSSON

jag brukar ofta få höra; "du känner ju alla." fel. det klart att jag inte känner alla. men jag känner många, det gör jag. jag har fruktansvärt många tjenisar och bekanta, otroligt många vänner, många nära vänner, och några som är den absoluta gräddan. för mig är det inte alls konstigt. det är väl kul att ha många vänner?

.

många undrar också hur jag orkar hålla uppe kontakten med så många. ja, det är en bra fråga. men det är väl egentligen så enkelt att jag tycker att det är värt det? något som jag också har lärt mig är att inte ödsla energi på dem som bara tar, tar, tar och tar, för det går inte. det handlar alltid om ett givande och tagande, i alla relationer. i många fall får jag inte ens hälften tillbaka av det jag borde få, men samtidigt är det ju mitt val att ge 110% av mig själv. så det är en balansgång. där handlar det om att väga av, om det faktiskt är värt att ge så mycket av sig själv till den personen. oftast är det inte det, medan det ibland är det.

.

egentligen så handlar det ju om att jag älskar att ha folk runt mig. jag vill känna folk. och det är inte svårt att skaffa nya vänner. är man öppen, glad och trevlig, räcker det ganska långt. framförallt den öppna biten. för är man inte villig att bjuda in folk i ens liv, kan man inte förvänta sig att andra ska göra det heller.

.

im blessed to have all the good friends i have.