ANNA ERIKSSON

det tråkiga, eller egentligen det tragiska, är att jag tillåter mig själv att må dåligt, när allt egentligen är så sjukt bra. jag menar, im having the time of my life, mer eller mindre. jag har underbara vänner som jag knappt klarar en dag utan, jag har kul mest hela tiden, ja, jag har det helt enkelt jävligt bra. men trots det, låter jag den där olustskänslan krypa sig på. varför låter jag den komma smygande? den har egentligen inget här att göra. varför kan jag inte bara få må underbart jävla bra istället? gaah. det ska fan i mig alltid vara något som tynger en. men det kanske är en del av livet som det bara är att acceptera? ja, det kanske är så det trots allt är.