ANNA ERIKSSON

förrut grät jag i princip aldrig. inte till smågrejer i alla fall. men nu för tiden, ja nu jäklar har jag gått och blivit blödig. jag bölar jättelätt till filmer - gaah i know. fast då snackar vi inte en vanlig kärleksfilm, utan det är trots allt filmer med lite mer deep, som tårkanalerna svämmar över. ta till exempel "my sister's keeper" - den storbölar jag mig igenom. anyhooow, något som i min vardag kan få mig att snyfta lite grann, det är tanken på att min bästaste carro befinner sig på andra sidan jorden. det är något som varje dag är skitjobbigt, och tanken att inte veta när jag kommer träffa henne nästa gång, det gör ofta att jag lipar. snart har hon varit borta ett helt år, förstår ni? tolv fucking månader. helt galet. men samtidigt är det ju inget som jag ska böla över, det är lite ego egentligen, för hon har det ju så jäkla bra där borta, men sin lach, så jag är ju egentligen jätteglad för hennes skull. men ibland måste man få vara lite ego. böl.